Hemma
Tänk att allt som krävdes var en snabb titt genom min inkorg på facebook, jämföra gamla meddelanden, konversationer med folk man knappt känner längre, folk från ens förra liv, för att inse hur mycket bättre man har det nu. Hur mycket lyckligare man är nu.
Hej.
Jag har varit hemma i Sverige i två veckor på söndag. Jag har vant mig tillbaka tillräckligt för att samla ihop orken till att skriva ett blogginlägg. Hade egentligen tänkt gå och lägga mig för imorgon ska jag till IKEA med hela familjen och innan det ska jag ta en långpromenad med min syster som för den delen inte har kommit hem än så det är ju tveksamt om hon ens vaknar imorgon. Ja, hon kom hem för en vecka sedan på söndag. Från Norge då alltså. Det var ju där hon bodde under det senaste året, medan jag bodde i Japan. Så möttes vi förra söndagen på Arlanda, jag och pappa kom och mötte henne. En vecka innan det var det jag som kom hem. Jag har aldrig varit så nervös i mitt liv som när jag hade hämtat mitt baggage och skulle gå ut genom gaten. Jag sa det aldrig till min familj dock, för när jag kom ut genom gaten, så stod de där. Mina två storebröder och mamma och pappa och de bara var exakt likadana och jag var nervös för att jag tänkte att här kommer jag och är en helt ny människa.
Men det räckte med att se deras ansikten. Jag var hemma. Jag var jag. Som jag alltid hade varit. Eller? Så kändes det i alla fall. Och allt det där nervösa bara försvann, därför nämnde jag det aldrig. En bekväm bilresa hem blev det med mig ihopklämd i baksätet mellan mina två bröder, underbart. Jo, jag menar det, det kändes helt jävla underbart! Vilken vanlig dag som helst hade jag insisterat på att jag skulle få sitta i framsätet. Men den här gången, bara den här gången var det så sjukt jävla underbart att få sitta ihopklämd med två jobbiga bröder som jag saknat så otroligt mycket under 10 månader.
Från att ha kommit tillbaka till Sverige och fram tills nu har jag inte gjort mycket alltså. Jag har inte ens blivit klar med att packa upp allt. Den här veckan har t.ex bestått av lata dagar hemma med mamma, pappa och min syster, twilight-maraton (jag vet...), långpromenader, en fika i stan med vänner var det längsta äventyret jag har dragit mig ut på. Veckan innan den här finns det inte mycket att berätta om heller och kan beskrivas lätt med ett ord, jetlag.
Jag blev trött nu, ska gå och lägga mig. Ingen gillar superlånga blogginlägg ändå och vem läser min blogg vid midnatt en fredagkväll ändå? Är det någon som gör det råder jag dig till att skaffa ett liv. Skriver mer imorrn tror jag. Då kanske jag kan börja lite lätt med någon historia från min tid i Japan. Det finns många.
Peace!
