lindainjapan

Tänk att allt som krävdes var en snabb titt genom min inkorg på facebook, jämföra gamla meddelanden, konversationer med folk man knappt känner längre, folk från ens förra liv, för att inse hur mycket bättre man har det nu. Hur mycket lyckligare man är nu.

 

Hej.

 

Jag har varit hemma i Sverige i två veckor på söndag. Jag har vant mig tillbaka tillräckligt för att samla ihop orken till att skriva ett blogginlägg. Hade egentligen tänkt gå och lägga mig för imorgon ska jag till IKEA med hela familjen och innan det ska jag ta en långpromenad med min syster som för den delen inte har kommit hem än så det är ju tveksamt om hon ens vaknar imorgon. Ja, hon kom hem för en vecka sedan på söndag. Från Norge då alltså. Det var ju där hon bodde under det senaste året, medan jag bodde i Japan. Så möttes vi förra söndagen på Arlanda, jag och pappa kom och mötte henne. En vecka innan det var det jag som kom hem. Jag har aldrig varit så nervös i mitt liv som när jag hade hämtat mitt baggage och skulle gå ut genom gaten. Jag sa det aldrig till min familj dock, för när jag kom ut genom gaten, så stod de där. Mina två storebröder och mamma och pappa och de bara var exakt likadana och jag var nervös för att jag tänkte att här kommer jag och är en helt ny människa.

 

Men det räckte med att se deras ansikten. Jag var hemma. Jag var jag. Som jag alltid hade varit. Eller? Så kändes det i alla fall. Och allt det där nervösa bara försvann, därför nämnde jag det aldrig. En bekväm bilresa hem blev det med mig ihopklämd i baksätet mellan mina två bröder, underbart. Jo, jag menar det, det kändes helt jävla underbart! Vilken vanlig dag som helst hade jag insisterat på att jag skulle få sitta i framsätet. Men den här gången, bara den här gången var det så sjukt jävla underbart att få sitta ihopklämd med två jobbiga bröder som jag saknat så otroligt mycket under 10 månader.

 

Från att ha kommit tillbaka till Sverige och fram tills nu har jag inte gjort mycket alltså. Jag har inte ens blivit klar med att packa upp allt. Den här veckan har t.ex bestått av lata dagar hemma med mamma, pappa och min syster, twilight-maraton (jag vet...), långpromenader, en fika i stan med vänner var det längsta äventyret jag har dragit mig ut på. Veckan innan den här finns det inte mycket att berätta om heller och kan beskrivas lätt med ett ord, jetlag.

 

Jag blev trött nu, ska gå och lägga mig. Ingen gillar superlånga blogginlägg ändå och vem läser min blogg vid midnatt en fredagkväll ändå? Är det någon som gör det råder jag dig till att skaffa ett liv. Skriver mer imorrn tror jag. Då kanske jag kan börja lite lätt med någon historia från min tid i Japan. Det finns många.

 

Peace!

I cut my hair! And I wanted to give you guys an update of my looks as well heheheheh
So here are some pics of me from the last couple of months since I haven't been updating at all haha.

 

 

Förlåt allihopa! Har inte bloggat på väldigt länge nu, vet knappt hur jag ska börja haha.

Börjar väl lite soft med ett inlägg från i söndags då jag tog en rejäl långpromenad med mina värdföräldrar (3 timmar!!!)

 

Vi tog en promenad runt ett litet berg i Tama där vi bor. Lagom svalt/varmt väder även fast det var molnigt. Min värdmamma och jag plockade massor av växter/blad/whatever som vi sedan gjorde tempura och dango (japansk efterrätt, små risbollar i stort sett... bilder kommer XD) av.

 

På ett ställe fick jag riktig "Pompoko"-känsla! För er som inte har sett den animerade filmen pompoko, kan jag rekommendera den! Den utspelar sig nämligen i Tama där jag bor :)

Under promenaden insåg jag hur otroligt hurtig min värdpappa är också.

Bilderna får förklara resten!

 

Från och med idag (räknat på dagarna) så är det exakt halva tiden kvar av mitt utbytesprogram. Fort va?

 

Från och med den 4 Februari börjar våren i Japan, ser fram emot det!

 

Men, nu tänkte jag skriva lite till min lilla mamma som oroar sig som bara hon gör. Grejen är att jag blockerade hela min familj från facebook igår. Och hon såg detta typ på en gång och fick lite panik och kontaktade mig överallt som inte hette facebook. Vilket resulterade i att hon inte tänkte på tidsskillnaden = Jag låg och sov. Men det var väl ok tänkte jag, det är ju mamma. Det jobbiga är att förklara för henne varför jag blockat henne. Först och främst, det är inte personligt, jag blockade ju trots allt hela familjen inte bara mamma.

 

Nu vet jag att typ alla utom kanske pappa tycker att det här är onödigt och dumt. Men lyssna,

 

Senaste tiden har jag känt att min japanska inte har utvecklats alls och har mått rätt dåligt över det. Nästa sekund insåg jag att jag har snackat med min familj på facebook i stort sett varje dag. Det finns en regel om att man bara får kontakta sin familj en gång varannan vecka. Men det var inte regeln som störde mig. Jag insåg att jag tagit kontakt med min familj när jag blivit trött på japanskan. Svårt att beskriva men man kan bli så frustrerad när man inte kan uttrycka sig ordentligt. Och då kommer såklart svenskan bra till hands.

 

Jag måste fokusera på japanskan. Jag vill försöka att inte snacka med min familj varenda dag på facebook den här månaden och se om det hjälper. (Februari är faktiskt den kortaste månaden mamma, så uppskatta det i alla fall!)

 

Mamma, snällasnällasnälla oroa dig inte. Jag mår jättebra, men det är lika jobbigt för mig att skriva varje dag som du tror att det blir för dig om vi inte skriver varje dag. Jag vet inte om det är det här de kallar hemlängtan för jag längtar inte hem, men jag har känt att jag måste snacka med er hela tiden, vilket kanske är samma sak.

Du kan kontakta mig även om det inte är på facebook. Det är det som är grejen, jag använder facebook varje dag, och du är nästan alltid online då är det klart att jag vill skriva till dig och berätta om olika saker. Men vi provar den här månaden att bara inte snacka, för jag tycker det är viktigt att kunna klara sig utan det på ett tag.

Vad behöver jag göra för att träffa denna fantastiska människa?

 

Other fun stuff that happened during January:

 

- Went to Karaoke several times with several different people

 

- ...and same thing with bowling

 

- ...and with purikura

 

- School started after the snowstorm calmed down

 

- My host sister suddenly came home one day, and we decided to travel in Kansai (Osaka, Kyoto, Nara..) together in March

 

- I basically don't have school in March

 

- I went crazy of happiness when finding that out

 

- It suddenly hit me that it's Valentine's Day soon, and I have to make chocolate for the boys! (Because that's the Japanese tradition XD)

 

- In dance club I've started teaching House Dance, I love it

 

And now it's February, this is going crazy fast you guys. I don't know what to say. You can't stop time(?) Well that's obvious but... I don't know. I've calculated that from tomorrow I will have been here EXACTLY half of my exchange. Isn't that just craaaay?

 

That shit cray

 

 

Tjenare... läget? (Referens till världens bästa youtube-klipp)

 

Hey guys, I don't know what to say. I've had a lot to do recently and just didn't think about the blog at all XD

I'm just gonna try to explain what I've been up to this month, so try to catch up!

 

First of all, the camp.

I went to a reunion camp for the exchange students from January 12th-14th.

On the first day we went to the Ghibli museum, which was amazing! I love Hayao Miyazaki's movies, and the exhibition of his work was really cool. If you ever get a chance to go there, take it! They had a really nice souvenir shop there as well, and I bought some pins of my favorite characters, Howl and Totoro.

 

After we had been to the museum it was about time for dinner, so we went back to Shinjuku and searched for a good place to eat. We ended up at some random Japanese restaurant in the blur of restaurant/bar areas of Shinjuku. I had a really good time talking to the other exchange students during dinner.

 

Then we went back to the hostel we were staying at. It is located in Iidabashi and it was called Tokyo Central Youth Hostel, it was right next to the station actually. Only that it was on the 18th floor! The view from our rooms was amazing! I loved this place because of the view and because it was full of young people and foreigners, plus there was a cozy common room on our floor. There me and my friends ended up talking late at night. I won't say what time but I can say our "bedtime" was at 11pm...

So the first night I met some new friends, from America. I had just got back from the shower and went to the common room. There I saw the exchange students talking to a bunch of strangers. I soon found out that they were American university students, here in Japan as a part of their Japanese course to learn about Japanese culture.

I went and introduced myself and these guys were so nice that we actually ended up talking the rest of the night.

They were going to fly back to America on Monday the 14th, same date as we exchange students were all going back to our homes all across Japan.

On the 13th I went to Disneyland, not much to say other than that is was really fun! It was such a long time since I'd been there, and it reminded me a lot of when I was a kid. Because it was Sunday, and because it was Tokyo, the place was of course overcrowded. But that didn't stop us from having fun! We had freetime from 10am to 8pm and just to be in the whole Disney-atmosphere is special to me haha. You're never to old for Disneyland!

 

Coming back to the hostel that night, most of our American friends were out exploring Tokyo since it was their last night. But two of them, Brandon and Cindy, were there when we came back. So me Lowis and Mindy sat up talking to them that night too. We also made plans to have breakfast with them the next day, because after that it would be goodbye.

 

So, when I woke up the next morning the first thing I saw when looking out of the windows, was nothing. It was all fogged up because why? Outside it was pouring rain!!! Like typhoon-ish I would say! The plans that the exchange organisation had made was, going on a Hato Bus tour... Which is like a sightseeing-tour around Tokyo. Don't think so.

Me and Mindy had been waiting for Brandon and Cindy, but nobody showed up, so we were about to brace ourself and out to go to Starbucks for some breakfast. We actually went all the way down, and out, before realizing "Oh hell no" and went straight back up to the hostel. We asked the staff if they had some umbrellas to lend us, and luckily they did. When we tried going back down again, we met Brandon by the elevator. So the three of us went to Starbucks had breakfast and went back.

 

Then we found out about the changed plans. As I thought, no hato bus tour today. Instead, free time in Shibuya!!! And sorry, but I'm gonna make the long story have a short end now XD

Me, a bunch of exchange students, and Cindy ended up going bowling together in Shibuya. Then Cindy had to go because she had to catch her flight back home. (Which ended up being delayed because of the sudden snowstorm, oh yes, there was a sudden snowstorm btw)

And the rest of us had a fucking hard time getting home as well that day because of that fucking snowstorm. I also fell two times in a row on my way home. Just wanted you to know.

 

 

Från och med igår började jag med en ny strategi med att plugga japanska, göra egna flash-cards. Har tyckt att det gått segt senaste tiden, speciellt eftersom det har varit jullov så har jag inte haft värsta motivationen till att plugga som jag hade planerat. Funderade häromdagen i fall jag skulle plugga lite med böckerna jag har men det kändes bara som en sån himla party-pooper och det var då jag drog till Akihabara istället förresten. Det var mycket roligare tyckte jag. Skäms! Jag är ju här för att plugga(?) Fast jag tänker lite på vad min homeroom-teacher sa till mig en gång också "Linda, honestly, you're not here JUST to study right?", så sa hon när vi hade ett av våra vanliga random samtal (Hon är världens mest laid-back & cool lärare jag någonsin träffat, gillar henne asmycket!)

Har tänkt på vad hon menar sedan dess (Detta kanske var 1 månad sedan?). Supersmarta eftertänksamma jag svarade ju den gången bara "...That's kind of why I came here but... yeah ._."

Men fattar att hon vill att jag ska ha kul här och inte bara plugga ihjäl mig som jag faktiskt gör i skolan, förutom under vissa lektioner då jag behöver sova men det vet ni vid det här laget.

Hur som helst, jag har kul också, jag har väldigt kul men min lärare ser mig ju bara när jag har pluggar så jag förstår hennes point of view om man säger så. Men jag kanske t.o.m har haft lite för kul under lovet och "glömt" plugget.

 

Blablabla, det jag ville komma till med flash-card(en?), jag mindes när jag började plugga japanska för ett par år sedan. Har alltid haft mina egna knep för att lära mig saker - inte för att det var jag som uppfann flash-cards men ge mig lite cred nu jag va typ 14 år ok - så det jag började med var Hiragana och Katakana. Klippte t.o.m ut korten själv från ett vanligt collegeblock. "あ" på ena sidan "A" på den andra osv. Hela det japanska alfabetet. Tränade tills jag kunde alla utantill och gick vidare till Katakana...  "ア" på ena sidan, "A" på den andra. Ja ni fattar. Ibland lät jag pappa förhöra mig också bara för att sätta lite extra pressure på det hela. Den här metoden funkade i alla fall riktigt bra för mig och det var därför jag började med den igen igår kväll. För jag känner att ordförrådet behöver utökas lite (mycket). Vanliga dagliga samtal är inga problem alls, men en gång när jag tog en promenad med värdmamma och hon börjar snacka om regeringen och politik och kärnkraftverk och miljön så var det inte mycket som min hjärna förstod. Inte ett jävla piss skulle jag kanske t.o.m säga.

Detta gjorde mig otroligt frustrerad. Hade trott upp tills dess att jag inte hade några problem längre att förstå allt vad folk säger. Crash, boom, bang, upprörd Linda.

Vi var påväg ner till Tama-center då och det första jag gjorde var (Förutom att köpa The Hobbit) att köpa en japansk-engelsk ordbok med de 5000 mest vanligt använda orden i språket. Yes, 5000 flash-cards here I come!

 

Imorgon ska jag på ännu ett sånt där skoj camp i Shinjuku. Fast den här gången är det en återförening med alla utbytesstudenter som kom samtidigt som jag. Så det blir mycket mer lek och skoj än tidigare (yaay!) Kommer väl skriva om det när det väl har skett, men kan berätta lite i förväg ^_^

Ska bo på ett Youth Hostel mitt i Shinjuku 12-14 januari. Den 12 ska jag till Ghibli Museum och sedan käka middag i Shinjuku. Den 13 ska jag till Disneyland! Den 14 ska allihopa åka en sightseeing buss tillsammans runt hela Tokyos innerstad. Ska bli fett!

 

Idag ska jag inte göra så mycket, har pluggat och läst The Hobbit och just nu kollar jag på TV lite halvt. Runt 17-tiden ska jag dock åka och bowla med Line och Hokuto och några från Lines skola. Sedan lär vi käka middag tillsammans någonstans :D

 

Hoppas ni har det bra där i Sverige! Kram

 

Hade inga planer för dagen så följde med värdpappa till ett bibliotek i närheten.

Chillade där ett par timmar och fortsatte på den där boken jag köpte den där dagen då jag hälsade på hemma hos värdbrorsan.

 

Runt tre-tiden skulle vi åka hem igen.

På vägen tillbaka till bilen passerar det en kille på samma trottoar. Från ingenstans sparkar han en ciggfimp som låg på marken med seriös ilska. Blev lite chockad. Han sparkar på den i nästa sekund en gång till - utan tvekan - och siktade på mig. Den åkte t.o.m upp en bit i luften. Vafan?!? Hann jag tänka lite snabbt och sen går snubben nästan rakt in i mig och stirrar samtidigt på mig som om han ville ha mig död.

Vad i helvete?! tänkte jag. Och sa det på japanska till honom också.

Min värdpappa märkte ingenting som vanligt han är helt i sin egen värld :P Visste inte hur jag skulle förklara det som nyss hänt under loppet av 5 sekunder för honom på förståerlig japanska så jag sa ingenting.

Fick en riktigt dålig känsla i magen dock och vände mig om som en reflex.

Killen hade stannat upp, vänt sig om och stod och glodde på mig med ett riktigt argt ansikte! Vet inte om det bidrar med något till historien men han var inte japan. Han hade östeuropeiskt utseende och såg ärligt talat inte helt frisk ut. Enligt mig. Och så kom det upp tusen tankar i huvudet på saker jag nästan förträngt, gammal skit som jag trodde jag skulle kunna glömma nu när man bor på andra sidan jorden. Känner att jag måste skriva av mig om det här, det hjälper ju sägs det. Men ja, vad ska jag säga.. Kunde inte sluta tänka på det. Det var något med hans ansikte som liknade en annan människas ansikte. En människa som gav mig ett helvete under ett par år. Började må riktigt dåligt.

Och nästan precis samtidigt på vägen tillbaka till bilen börjar min värdpappa fråga om han tycker att jag förbättrar min japanska som jag hade siktat på och om jag når mina mål eller något sånt, vad är det för fråga mitt från ingenstans?

Blev stressad.

Och det har ju snart gått 5 hela månader sedan jag flyttade hit. Klart att jag har utvecklats men hur ska jag själv kunna veta om jag "når mina mål"? Han frågade om jag verkligen kämpade så hårt jag kunde. Kändes LITE som att det var han som inte tyckte det.

Då blev jag ännu mer stressad.

Var är jag om 6 månader? Kommer jag prata flytande japanska? Jag har ingen aning var min nivå ligger och jag vet inte när man kan kalla sig flytande i ett språk. Språk är så jävla luddigt ibland! Jag kan inte bedömma min egna nivå, så jag svarade "Jag vet inte". Till viss del för att jag inte kunde sluta tänka på hemska minnen, men också lite för att jag inte vet. Eller jag tror jag vet, men jag visste inte hur jag skulle förklara det på japanska vilket fick mig att känna ännu mer att jag inte "når mina mål" och så kändes "Jag vet inte" som en jävligt bra lösning och escape från hela konversationen.

Sedan kom vi fram till bilen.

 

Under bilresan började jag filosofera eller vad man nu vill kalla det, "tänka" kanske räcker jag är inte så komplicerad tror jag. Tänkte om jag verkligen borde skriva om allt det här på bloggen, kom på någon sekund efter att ja, varför inte, det ska ju vara så himla bra att skriva av sig. Och bättre att få någon slags respons på det kanske?

Sitter förresten och lyssnar på japansk rock om ni vill veta. Kände att det passade mitt mood rätt bra. Just nu är det Monobright och Golden Bomber. Trodde aldrig jag skulle lyssna på japansk rock. Eller J-Rock som det så fyndigt kallas. Låten jag lyssnar på nu heter "ultra PHANTOM" men min favorit är helt klart "女々しくて" (Memeshikute), en riktig hit här i Japan. Det är väl typ den, AKB48 och Gangnam style som spelas lite vart man än är just nu.

Nu gled jag från ämnet litegrann märkte jag.

Okej mina tankar under bilresan:
Vart jag än går i världen (Vart jag mig i världen vänder tänkte jag skriva först lol) kommer det finnas "bad people" i närheten. Det är bara så världen är idag. Så genom att flytta hit så löste det helt enkelt inte det problemet. För jag tyckte att det var ett problem att bo i jävla Knivhässelby. (Vilken överraskning va?) Förlåt mamma jag vet att du gillar Hässelby men jag ser det bara inte)

Japan ska ju vara världens safest place on earth eller vad de nu säger, visst det kanske e så, men det finns ju ingen lag mot att idioter inte får bo här. Det är synd tycker jag.

Sedan tänkte jag vidare på att se det från den ljusa sidan och det har jag blivit rätt bra på vid det här laget. Och då tänkte jag på allt som är bra med att bo här. Vilket är det mesta. Ni har säkert läst tidigare inlägg och det är ju som jag försöker visa med bilder och texter rätt så jäkla härligt här. Så, jag antar att jag överkom dagens problem ändå.

Och ett litet nämnvärt tillägg, varje gång det går neråt (hejhej klyschan som kommer nu) så hittar jag mer motivation till att ta mig upp igen, för fan jag tänker inte hamna på botten på väg till mina mål! Inte när jag kommit såhär långt!!

 

Jag har lugnat ner mig nu, blev glad igen så oroa er inte xoxo

I tend to get pretty tired during the lessons in school, so the other day I went to the lovely 100yen-shop to buy me some snacks (((o(*ﾟ▽ﾟ*)o)))

 

And while searching for the chocolate-covered raisins, I found this:

This is a commercial for my school:

This is what I am so blessed to see every morning when I am on my way to school <3

Fan, min skrivkoma ger sig inte... Ska försöka mitt bästa för att skriva ihop ett hyfsat inlägg åt er nu! So appreciate it! Ska man skriva på engelska kanske? Har ju massa nya vänner här borta i Japón så kanske är bäst så? Vet att de använder google translate ändå, det är ju inte alltid den bästa källan för översättning höhö :P

 

So today I went to the post office after school and finally sent the christmas presents for my family in Sweden and Norway! I really fought to make it in time before they closed today! And what's worse is they said my package was too big!!! But it was the same box that I had received from Sweden a week ago... So I was kind of nervous that I wouldn't be able to send it at first. But then I tried to ask why, and they just kept replying "It's too big"... Great communication! Not -.-'

But then came my saviour! An older lady who spoke perfect English haha! I was trying so hard with the Japanese but in the end I had to switch to English to make my statement correct. And with the super nice old lady's help, I could get them to understand me! So all I had to do was pay more money (To send it with a special delivery service). Couldn't they've just suggested it from the beginning?

First they wanted me to buy one of their smaller boxes and move everything into it but the problem was that what was in my box (Secret until Christmas!) JUST exactly fitted into it, which means that a smaller box really wouldn't have solved anything at all. But this was somehow very difficult for the post office people to understand... Are all post office people like that? @Stefan, Anna och Tomas ;)

 

Other than that, what's going on? Not much this month, except for Winter Stage - My school's dance club's big performance! We're basically practicing everyday now. Yesterday we practiced from 9a.m until 4p.m...

But the cool thing was, we got our "costumes" for the show! And I'm really satisfied with it so far (We still haven't got pants + shoes) because I'll be able to use everything after the show + It wasn't as expensive as they first said :D!

 

 

 

Hej!

 

Har inte bloggat på ett tag. Försökte blogga igår men det gick inte så bra haha... Tror jag ska försöka skriva av mig lite. Kanske inte har kunnat skriva just för att jag hela tiden försöker komma på något speciellt ämne att skriva om.

Så här kommer en rejäl blandning av... Mitt liv.

 

Igår kom jag hem från ett camp i Shinjuku. Var där under 3 dagar och hade askul! Trodde att jag skulle  åka dit och hjälpa nya utbytesstudenter som kom till Japan men så var det inte. Det visade sig att det var japanska BLIVANDE utbytesstudenter! Nästan alla skulle till Nya Zeelandi början av nästa år. Så det var ett litet English Camp som jag och några andra inbound students fick hjälpa till på! Träffade massa sköna människor och lärde mig en massa.

Fick ny inspiration till att verkligen kämpa! Samtidigt insåg jag hur mycket min japanska faktiskt har utvecklats.

Det var en riktigt nice upplevelse med andra ord!

 

På söndag efter campet var slut drog jag ut med några utbytesstudenter till Shinjuku. Jag har tappat rösten förresten så när mer än hälften av oss ville gå på karaoke så gick jag Astrid (Sverige) och Line (Norge) och satte oss på ett café och snackade!

Efter de andra sjungit klart karaoke mötte vi upp dem och käkade middag tillsammans. Sedan åkte vi hem :)

 

Men det var nåt annat som hände på campet. Nu håller jag på att bli fett djup så om ni tycker det blir för mycket "bla bla bla" så sluta läs ungefär... nu :)

 

Vi utbytesstudenter fick en liten rast medan de japanska studenterna skrev ett SLEP-test. Så ställde jag mig ensam (fett depp det låter, men jag ville bara tänka lite haha) vid ett fönster och tittade ut. Precis utanför kunde jag se hela Shinjukus skyline, bara några hundra meter ifrån mig. Mitt bland dessa skyskrapor brukar jag alltid befinna mig när jag kommer till Japan med familjen. Men nu är jag här själv.
Jag stod och betraktade ett ställe fyllt av barndomsminnen och jag blev påmind om min familj hemma i Sverige.

Jag kunde beskriva nästan varje skyskrapa och vad det var för byggnad. Vilken skyskrapa som var hotellet vi alltid bodde på osv.

Men jag var inte där nu.

Jag var några hundra meter bort och det var som att ta en titt på det förflutna.

Vad ska man säga... Jag fick en verklighetsshock? Jag fick tusen tankar i huvudet på några sekunder.

Det har redan gått över 3 månader sen jag flyttade hit. Jag tycker både att jag har lärt mig mycket men samtidigt inte tillräckligt. Jag tänkte på hur mycket jag ska lära mig innan jag är klar här.

 

Jag vet inte om jag kanske har hamnat i en liten svacka, men har varit så trött på att plugga den senaste tiden.

Efter det här campet fick jag motivationen till att fortsätta tror jag. Genom att se hur mycket de andra utbytesstudenterna har utvecklats och genom att se de japanska studenternas sätt att tänka på och hur mycket de faktiskt kämpar med engelskan, det fick mig att vilja kämpa lika mycket och nå mitt mål.

 

 

Vill ni veta något kul jag insåg idag?

 

- Jag skulle kunna gå i 3an på gymnasiet i Japan.

 

Nu går jag med ettorna.

 

Jag trodde, att alla var ett år yngre än mig.

Men, det visade sig att visa är två år yngre än mig!

 

Alltså, jag är 17.

Och vissa i min klass är 15...

 

Vilket betyder,

- att de som går i 2an är 16 och 17 (95:or och 96:or)

och,

- att de som går i 3an är 17 och 18 (94:or och 95:or)

 

= Jag skulle kunna gå med 3orna T_T

 

Hahaha XD

 

Kul upptäckt va! x)

 

 

Haha en rubrik dedikerad till min fina broder där hemma <3

 

Holidays in Japan are very special. They're a great opportunity to relax and be with your family and friends. But they also come when you least expect it!

Like this lovely Saturday morning when I went to school.

 

Let me first just explain briefly what it's usually like when I go to school.

I live in Tokyo, hope you all already know it's kind of a crowded place. Which means that during the morning rush wherever you go there will be people. Lots of people. But when I have school on Saturdays it's not as crowded as during the weekdays, so this morning just seemed like any other Saturday morning as I  happily walked to the station.

 

Then I arrived at Kurihira station - where I went off as usual - and started my 20 min walk to school.

 

This walk from the station to the school is also special since there are over 2000 students in my school. And of course everyone goes to school in the morning. (And everyone starts 8:30) Do I need to say more?

 

It took a while for me to notice - because I was just happy there wasn't any teachers around so that I could listen to my iPod in peace - but bit by bit I started feeling like there was something wrong.

 

Where the hell is everybody?! I had then walked half of the way. I was completely alone. "Dafuq" I thought to myself... I called Bella to see what was going on, and with a sleepy voice she picked up the phone and said "Hello...?"

"Bella, where are you? Where is everyone??"
"We don't have school today -_-"

"..... fuck"

"Where are you?"

"Like 5 minutes from school"

"Go back home"

"T.T"

 

But first I actually went up to my classroom to see if I didn't have dance club or anything but I didn't so... I went back home again. And here I am writing about this lovely story for all of you to read. Isn't that nice of me. I'm gonna go back to bed now I think.

 

 

 

 

 

 

...Enligt den japanska kalendern. Tror jag. För idag - 1 November - stod en fet julgran mitt i centrum när jag skulle till skolan.

 

Först tänkte jag, fan vad ful den är. Den vad en jättekonstig grön/grå färg och grenarna var helt ojämna och spretiga och glesa o.s.v och så kände jag mig plötsligt jättestolt över de fina julgranarna vi har i Sverige <3

 

...Men på hemvägen när jag gick förbi samma gran, vad hade hänt? Jo, den var helt jävla perfekt. Perfekt konformad, "fylliga" grenar, mustigt grön och jag svär fan på att den glänste.

Så slutade jag plötsligt vara stolt över de svenska granarna och insåg istället hur mycket bättre Japan är.

På allt.

 

Hur som helst, ja, det är typ jul direkt efter halloween i Japan. "Merry Christmas"-skyltar lite överallt, granar o.s.v och man kan nog räkna med ganska mycket mer än det inom den närmsta tiden!