Hade inga planer för dagen så följde med värdpappa till ett bibliotek i närheten.

Chillade där ett par timmar och fortsatte på den där boken jag köpte den där dagen då jag hälsade på hemma hos värdbrorsan.

 

Runt tre-tiden skulle vi åka hem igen.

På vägen tillbaka till bilen passerar det en kille på samma trottoar. Från ingenstans sparkar han en ciggfimp som låg på marken med seriös ilska. Blev lite chockad. Han sparkar på den i nästa sekund en gång till - utan tvekan - och siktade på mig. Den åkte t.o.m upp en bit i luften. Vafan?!? Hann jag tänka lite snabbt och sen går snubben nästan rakt in i mig och stirrar samtidigt på mig som om han ville ha mig död.

Vad i helvete?! tänkte jag. Och sa det på japanska till honom också.

Min värdpappa märkte ingenting som vanligt han är helt i sin egen värld :P Visste inte hur jag skulle förklara det som nyss hänt under loppet av 5 sekunder för honom på förståerlig japanska så jag sa ingenting.

Fick en riktigt dålig känsla i magen dock och vände mig om som en reflex.

Killen hade stannat upp, vänt sig om och stod och glodde på mig med ett riktigt argt ansikte! Vet inte om det bidrar med något till historien men han var inte japan. Han hade östeuropeiskt utseende och såg ärligt talat inte helt frisk ut. Enligt mig. Och så kom det upp tusen tankar i huvudet på saker jag nästan förträngt, gammal skit som jag trodde jag skulle kunna glömma nu när man bor på andra sidan jorden. Känner att jag måste skriva av mig om det här, det hjälper ju sägs det. Men ja, vad ska jag säga.. Kunde inte sluta tänka på det. Det var något med hans ansikte som liknade en annan människas ansikte. En människa som gav mig ett helvete under ett par år. Började må riktigt dåligt.

Och nästan precis samtidigt på vägen tillbaka till bilen börjar min värdpappa fråga om han tycker att jag förbättrar min japanska som jag hade siktat på och om jag når mina mål eller något sånt, vad är det för fråga mitt från ingenstans?

Blev stressad.

Och det har ju snart gått 5 hela månader sedan jag flyttade hit. Klart att jag har utvecklats men hur ska jag själv kunna veta om jag "når mina mål"? Han frågade om jag verkligen kämpade så hårt jag kunde. Kändes LITE som att det var han som inte tyckte det.

Då blev jag ännu mer stressad.

Var är jag om 6 månader? Kommer jag prata flytande japanska? Jag har ingen aning var min nivå ligger och jag vet inte när man kan kalla sig flytande i ett språk. Språk är så jävla luddigt ibland! Jag kan inte bedömma min egna nivå, så jag svarade "Jag vet inte". Till viss del för att jag inte kunde sluta tänka på hemska minnen, men också lite för att jag inte vet. Eller jag tror jag vet, men jag visste inte hur jag skulle förklara det på japanska vilket fick mig att känna ännu mer att jag inte "når mina mål" och så kändes "Jag vet inte" som en jävligt bra lösning och escape från hela konversationen.

Sedan kom vi fram till bilen.

 

Under bilresan började jag filosofera eller vad man nu vill kalla det, "tänka" kanske räcker jag är inte så komplicerad tror jag. Tänkte om jag verkligen borde skriva om allt det här på bloggen, kom på någon sekund efter att ja, varför inte, det ska ju vara så himla bra att skriva av sig. Och bättre att få någon slags respons på det kanske?

Sitter förresten och lyssnar på japansk rock om ni vill veta. Kände att det passade mitt mood rätt bra. Just nu är det Monobright och Golden Bomber. Trodde aldrig jag skulle lyssna på japansk rock. Eller J-Rock som det så fyndigt kallas. Låten jag lyssnar på nu heter "ultra PHANTOM" men min favorit är helt klart "女々しくて" (Memeshikute), en riktig hit här i Japan. Det är väl typ den, AKB48 och Gangnam style som spelas lite vart man än är just nu.

Nu gled jag från ämnet litegrann märkte jag.

Okej mina tankar under bilresan:
Vart jag än går i världen (Vart jag mig i världen vänder tänkte jag skriva först lol) kommer det finnas "bad people" i närheten. Det är bara så världen är idag. Så genom att flytta hit så löste det helt enkelt inte det problemet. För jag tyckte att det var ett problem att bo i jävla Knivhässelby. (Vilken överraskning va?) Förlåt mamma jag vet att du gillar Hässelby men jag ser det bara inte)

Japan ska ju vara världens safest place on earth eller vad de nu säger, visst det kanske e så, men det finns ju ingen lag mot att idioter inte får bo här. Det är synd tycker jag.

Sedan tänkte jag vidare på att se det från den ljusa sidan och det har jag blivit rätt bra på vid det här laget. Och då tänkte jag på allt som är bra med att bo här. Vilket är det mesta. Ni har säkert läst tidigare inlägg och det är ju som jag försöker visa med bilder och texter rätt så jäkla härligt här. Så, jag antar att jag överkom dagens problem ändå.

Och ett litet nämnvärt tillägg, varje gång det går neråt (hejhej klyschan som kommer nu) så hittar jag mer motivation till att ta mig upp igen, för fan jag tänker inte hamna på botten på väg till mina mål! Inte när jag kommit såhär långt!!

 

Jag har lugnat ner mig nu, blev glad igen så oroa er inte xoxo